En historia om två syskon och deras kamp mot den onda statsmakten som inte alltid är så svart och vit som en först kan ana. Efter 12 timmar har jag nu tagit mig igenom denna känslomässiga berg och dalbana och är således redo att dela ut betyg.

Bildskönt är i det närmaste en underdrift. A plague tale innocence lyfter stolt grafikkronan av andra genregiganter så som Uncharted 4.

Franska Asobo Studios är knappast välkända för att skapa starka egna IP:n. Istället agerar de ofta support åt andra studios under utvecklingen av större titlar eller som kontraktsutvecklare för licensspel. Senaste gången studion fick chansen att skapa sig en egen franchise var 2008 då de släppte spelet Fuel. Ett racingspel som knappast rosade marknaden och landade på betygssnitt på 67 av 100 på Metacritic.

Det är således inte svårt att se varför jag var skeptisk när marknadsföringsmaskineriet tröskade igång för A plague tale innocence. I diverse trailers beskrevs spelet som ett äventyrsspel som tagit inspiration från genrens giganter så som The last of us (Naughty Dog) och Brothers a tale of two sons (svenska Starbreeze under ledning av Josef Fares). För egen del kändes det som att studion satt ribban väl högt men jag hade fel, oerhört fel!

Redan i inledningen av A plague tale innocence inser jag att det här är något alldeles extra. Det är nämligen något särskilt med tonen, den som sätts av den stämningsfulla musiken, det grymma röstskådespeleriet och den ljuvliga grafiken. Det är inte produktionsvärdena i sig som sticker ut, utan snarare den helhet som det audiovisuella är med och skapar.

Världen i A plague tale innocence är trovärdig och oerhört stämningsfull. Trots att den är full av ondska känns den aldrig karikatyrisk utan alltid mänsklig.

Redan under första timmen har jag bevittnat Amicias, huvudkaraktärens, faders död, flytt från deras föräldrahem med min sjuka broder i hand och bevittnat de uppoffringar bara en förälder är villig att göra för sina barn. Det här dock bara starten på en berättelse i vilken jag kom att möta mängder av intressanta karaktärer som har det gemensamt att de försöker hålla sig vid liv när alla andra tycks dö som flugor runt dem.

Amicia är långt ifrån någon mördarmaskin. Enbart beväpnad med en slangbåge tar hon sig an världens alla faror.

A plague tale innocence är dock inte en historia om det onda mot det goda, eller om vitt emot svart. Det är snarare en berättelse full av gråskalor. Inte ens när berättelsen når sitt slut är jag helt övertygad om att jag gjort det som är rätt, det som är gott.

A plague tale innocence ingår sedan ett par veckor tillbaka i EA:s Origin Acess Premier-program och kan således spelas gratis av alla som prenumererar på tjänsten.

Igenom hela spelet gnagde detta tvivel i mitt inre ”agerar jag verkligen på ett sätt som kan kallas för gott, slåss jag verkligen för rätt sak och är de uppoffringar jag gör längs vägen proportionerliga gentemot målet” – Amicia å andra sidan verkar dock sakna sådant tvivel.

Driven av kärleken till sin familj, uppfylld av sin vilja att skydda sin bror skördar hon mängder av offer längs vägen utan större samvetskval. Jag förstår att Asobo vill säga just det – att kärleken till sin familj är större än allt. Men för min smak hade berättelsen mått bra av att Amicia någon gång stannade upp och ifrågsatte sitt eget agerande.

Samtliga mellansekvenser utspelar sig direkt i spelmotorn och ser fullständigt ljuvliga ut.

Även det spelmässiga är starkt i A plague tale innocence – även det något som förvånande mig. Spel av denna typ tenderar ofta att falla i fällan där det spelmässiga blir axelryckning och där upplevelsen är passiv snarare än aktiv. Så är på intet sätt A plague tale innocence.

Det är i det spelmässiga som inspirationen från The last of us märks som mest. Varje drabbning med fiender är ett pussel i sig där jag tvingas ta hänsyn till mina begränsade resurser och min bergränsade fysiska styrka. Förmågorna växer och förändras dock under äventyrets gång, och så gör även perspektivet varför spelet känns spännande omväxlande och utmanande rakt igenom. Rena stealth-sektioner och lugnt promenerande varvas med intensiv action och snyggt koreograferade bossstrider.

Utmaningen ligger att nå sitt mål med livet i behåll. Det är ingen liten utmaningen det!

A plague tale innocence är en berg och dalbana av känslor. Känslor som bokstavligen sköljer över en så som råttorna förpestar spelvärlden. Det är stundom läskigt, stundom intensivt och stundom nagelbitande spännande. Här finns tid för återhämtning, tid för eftertanke och tid för ren och skär panik. Jag älskar A plague tale innocence för vad det gör med mig. Låt det göra det med dig också – köp det, spela det och njut av det!

Våren har de senaste åren inte bara innerburit att löven återgår till träden att kvällarna blir varmare och dagarna ljusare utan också fantastiska spel. Förra året gav Sony oss nämligen den briljanta omstarten av God of war i april – vilken för egen del stod sig över tid och som för mig är att anse som 2018 års bästa spel. Det återstår att se om A plague tale innocence upprepar denna bedrift – men det råder ingen tvekan om att detta är årets hittils bästa spel!

A plauge tale innocence är en mästerlig berättelse om kärleken till familjen och livet och vad vi är villiga att göra för den. Ett spel du bara måste spela!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s