Microsoft återintroducerar med start nu i december Halo-serien till PC. Först ut i kollektionen, som kallas The Master Chief Collection, är prequelen Halo: Reach och jag har såklart spelat. Spelet har tagits emot oerhört väl och var också sedan tidigare kanske det mest hyllade spelet i serien. Det lider dock av ett problem – sitt berättande – häng med när jag förklarar varför!

Såhär såg det ut när Halo Reach erövrade Steam och blev det tredje mest spelade under veckan. Ett styrkebesked.

Halo: Reach utspelar sig före det första Halo-spelet och berättelsen om planetens fall har berättats tidigare i noveller och böcker. Utgången av striden var således känd på förhand, nämligen att Reach faller. Det faktum att utgången redan är känd behöver dock inte betyda en svag story. Snarare tvärtom.

Star Wars: Rogue One är ett ypperligt exempel på att även en berättelse med en given utgång kan vara såväl spännande som känslomässigt berörande och kännas tillfredställande när den väl når sin upplösning – Halo: Reach är dock inte ett exempel på detta.

Här står jag och blickar ut över förstörelsen som jag inte kommer kunna förhindra.

Reachs berättelse försöker göras personlig genom att vi som spelare får utgöra del av en grupp av spartaner som upptäcker det hot som sedan ska bli planetens undergång. Grupperingen är fylld av stereotypa karaktärer, den starka kvinnliga hackern, den muskulösa men ack så godhjärtade herren med massiva kulsprutor och den smått galne och våldsbejakande surputten med dödskalle på hjälmen.

Nej men. Sicken salig samling av kantiga karaktärer, såväl grafiskt som personlighetsmässigt.

Dessa fyra, eller om de nu är fem, kommer att spela huvudrollen i berättelsen om planetens fall. För egen del påverkar de dock bara det större händelseförloppet i periferien – det breda scoopet berättas dock knappt annars än som händelser som sker i förbifarten.

45 minuters strid för att rädda en stad från invasionen – där något ständigt över radion tjatar om hur viktig din insats är för försvaret av staden som helhet förbyts under nästa laddningskärm mot en cutscene som visar att din insats spelade noll roll. Staden föll ändå.

Det finns en hel del klassiska Halo-moment i Halo: Reach. Jag menar den här bilden skriker trots allt just Halo.

Som för att ändå skapa någon form av sammanhang och känslomässig anknytning till berättelsen har Bungie i Reach också en fäbless för att döda av karaktärer. Det hela känns Call of duty-iskt. Dvs. helt poänglöst då jag ändå inte bryr mig ett jotta om de platta, stereotypiska och tråkiga karaktärerna.

Reach flyter på ruskigt bra på PC. Med mitt RTX 2070 Max-q kan jag med stor enkelhet spela med alla (två) grafiska inställningar på max i 4k i runt 120fps.

Bäst är Reach därför om du spelar det som en samling lösryckta uppdrag där den enda målsättningen är att ha roligt när du slår dig fram. För likt i övriga Halo-spel är skjutandet riktigt bra. Bungie lyckades i Halo-serien skapa en gameplayloop som fungerar. Taktiskt skjutande med begränsad hälsa och smarta fiender i större arenor bryts av med fordonsektioner utan rälskjutande och allt dryper av en känsla av utforskande. ,

I Reach bockas samtliga delar av listan över standarduppdrag i ett actionspel av. Här syns den obligatoriska nattsniperbanan…

Denna gameplayloop tog Bungie med sig till Destiny och förfinade – och det är därför den som utgör basen för Destinys framgångar. Det märks att mycket hänt sedan Reach med formulan och vapnen känns i Reach ofta för fjösiga för att den där riktigta känslan av tillfreställelse ska infinna sig. Trots det så är det fortsatt roligt att spela.

Lika mycket som Reach påminner en om varför Bungie lyckats så väl med Destinys gameplay lika lätt förklarar det varför Bungie fått enorm kritik för den sistnämnda seriens berättande. Bungie har aldrig varit särskilt kompetenta berättare – utan här har alltid gameplayet kommit först och det behöver du ha i åtanke om du övervägar att spela Halo: Reach.

Förutom hysteriskt fula karraktärsmodeller lider Halo: Reach av enorma ljudproblem. Ljudet fungerar helt enkelt inte som det ska utan skrapar, hackar och dämpar vapenljuden så att de blir närmast ohörbara…

Halo Reach är sammanfattningsvis ett bevis för att Bungie aldrig varit särskilt bra på det här med berättande. Det är därför inte spel som ska spelas för sin berättelse utan för sitt kompetenta gameplay. Om du inte har Xbox GamePass är det dock inget spel du bör köpa – inte minst när Destiny 2 finns att spela gratis på Steam – då kan du istället med fördel invänta de nästkommande delarna i serien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s