Det finns knappast någon tydligare röst i kritiken mot den sittande regeringen än Jens Ganman. Denna tidigare journalist, eller aktivist som han föredrar att kalla sig själv och samtliga andra journalister, vid public service är nu mera den största häcklaren av just den ”statligt kontrollerade median”. Tillsammans med Mustafa Panshiri (aktad opinionsbildare, integrationsföreläsare och före detta polis) ger han sig i ”Det lilla landet som kunde” ut i Sverige och andra delar av världen för att söka svaren på ja, vad det nu är boken egentligen handlar om…

Mustafa Panshiri och Jens Ganman som snart är aktuella med den konsumentbidragsfinansierade (puh…) filmen Lortsverige 2.0. Ja, jag vet crowdfunding översätts ofta till gräsrotsfinansierade men vi är alla konsumenter så min översättning är ändå mer korrekt!

10-talet präglades i mångt och mycket av en politisk renässans. En renässans av den fria diskussion, den fria median och den fria kulturen. Att marknaden gjorts kvitt på redaktörer, bokförlag och tidningsutgivare har gjort det möjligt för konsumenterna att finansiera sådan kultur och media som de vill ta del av. Oaktat vad vänsterns alarmister och vurmarna av public service vill ge sken av så har detta gett upphov till mer djuplodande verk, veckovisa timmeslånga samtalspodcasts om aktuella samhällsfrågor och av frivilliga donatorer finansierade utredningar inom brottsstatistik. Bredden har ökat och saker har getts tillåtelse att ta tid och belysas från fler synvinklar än en.

Fotnot. Kortare och mer polariserande artiklar, debattinlägg och youtubevideos som endast ensidigt belyser frågor finns såklart också – det betyder dock inte att det ovanstående inte också är sant.

Mustafa Panshiris och Jens Ganmans ”Det lilla landet som kunde” är en slags hybrid mellan 10-talets fria kultur och 00-talets redaktörsdrivna dito. Boken har getts ut på ett traditionellt förlag men behandlar trots det ett högst kontroversiellt ämne nämligen medias rapportering kring migrationen och integrationen samt hur Sverige hanterat desamma hitills och hur de bör hanteras framgent.

Den är en slags hybrid eftersom den ges ut på traditionellt förlag, hanterar kontroversiella ämnen men aldrig tillåter sig själv att djupdyka. Istället känns den mer som ett sammelsurium av tankar, åsikter, intervjuer och personliga berättelser som aldrig ges tid att sjunka in, ta plats eller utvecklas bortom det mest uppenbara. När jag läste den tänkte jag att detta är den mest Lamottedoftande bok jag någonsin läst, en liknelse jag är oerhört stolt över.

Ena stunden är Ganman och Panshiri i Tokyo och förundras över den japanska kulturen, intervjuar immigranter eller raljerar kring Åsa Romsons ”När jag åker tunnelbana tycker i varje fall jag att alla jag ser är svenskar”. Andra stunden sitter de på ett fik och skrikdiskuterar med Victoria Kawesa eller mysfikar i ett rum fullt av fördomar med Jimmie Åkesson.

Boken stannar aldrig upp på en plats eller i ett sammanhang och sätter därför aldrig diskutionerna i någon verklig kontext. Visst blandas intervjuerna ibland upp med skildringar av det politiska klimatets och debattens utveckling men de känns aldrig uttömande, aldrig djuplodande utan alltid ytliga och lite forcerade.

Istället är det ofta humorn som skiner. Den som läst Ganmans galna blogginlägg där han beskriver vår regerings informella sammanträden i någon slags alternativ verklighet vet hur galen, skruvad och rolig hans hjärna kan vara. Hur han kan beskriva inte bara det talade ordet utan också personers tankevärld på ett målande, roligt och ofta träffande sätt. Samma sak gör han här.

Flera av intervjuerna återges direkt från Ganmans inre. Vi får ta del av hur han brottas med sin egen tankevärld, hur han tar in och analyserar rummet och vad som pågår mentalt däri. Ett träffande exempel är intervjun med Henrik Arnstad där denne mans ibland smått galna resonemang blir än galnare när de återges direkt av den Ganmanska hjärnan.

Humorn och den ibland nästan satiriska tonen som Ganman gör så bra kan dock inte rädda upp det faktum att boken saknar en röd tråd. Det är visserligen välkommet att journalister eller aktivister – om det nu är vad vi ska kalla skrået – ibland bara vågar återge saker som de är, eller för den sakens skull kan tillåta sig själva att sammanställa åsikter och fakta utan att hamra hem en poäng men det riskerar för läsaren att kännas just som ett sammelsurium utan just någon riktig poäng. Det blir inte bättre av att den ton läsaren vant sig vid boken igenom i ett kapitel plötsligt byts ut mot en helt annan i vilken Panshiri beskriver sin familjs etablering i Sverige. Ett välkommet och faktiskt mer djupdodlande kapitel som tyvärr känns stilmässigt malplacerat och som hade mått bättre av att byggas ut, utvecklas och ges plats i en mer djuplodande bok än den här.

Självklart gör Ganman och Panshiri träffande satir även av det här…

Bristen på mer ingående analys till trots har boken dock tillfört den allmänna debatten ett begrepp av värde. Det lilla landet som kunde är boken som på allvar etablerar begreppet ”de låga förväntningarnas rasism”, först myntat av Michael Gerson som ”the soft bigotry of low expectations” i Sverige. Ett begrepp som sätter ord på det många av oss troligen tänkt tidigare – dvs. varför har vi olika förväntningar på olika grupper av människor. Panshiri och Ganman ställer svensken till svars gentemot tanken på sig själv som så överlägsen att ingen kan hållas till samma standard som oss själva och problematiserar den svenska naiviteten. Inte för länge dock. För mest är boken rolig, karikatyrisk och svepande.

Visst. Det lilla landet som kunde är väl på sätt och vis – inte minst i sitt sätt att hantera ämnet – agendasättande och radikal, men den är det likt Lamottes journalistik – och det är i detta sammanhanget ingen komplimang. Likt med Lamotte vet vi alla vad ni tycker och mest troligt också varför ni tycker så, men era sporadiska nedslag på olika platser, med olika intervjupersoner eller i olika mer eller mindre historiska händelser ger oss inte direkt några ytterligare argument, förklaringsmodeller eller ens belägg för varför ni skulle ha rätt. Istället lämnas läsaren närmast hängande, törstande efter ett svar. Endast rikare på roliga och lustiga anekdoter att berätta om för sin kollega vid lunchen.

Det lilla landet som kunde kan köpas på exempelvis bokus, adlibris, akademibokhandeln och på applestore. Länk till bokus finner du nedan. https://www.bokus.com/bok/9789188959447/det-lilla-landet-som-kunde/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s