I en trilogi av texter tänker jag ge mig på att förklara varför Sverige är en demokratur och varför det är dags att släppa folkviljan och den politiska marknaden fri från all statlig inblandning. Den första delen handlar om hur det politiska systemet gjort sig oberoende av medlemmarna, folket – ja till och med självaste folkviljan.

Låt mig först säga att det går att ifrågasätta om det ens finns några fullvärdiga demokratier. Såväl Amerikas förenta stater som demokratin i Storbritannien har i någon mån ett demokratiskt underskott. Alla system är nämligen alltid imperfekta – de är ju skapade av oss människor. Det innebär dock inte att vi inte ska sträva efter att ständigt utveckla demokratin så att den i högre grad präglas av den faktiska folkviljan.

Begreppet demokrati är sprunget från antikens Grekland och betyder kort och gott folkstyre. Ett folkstyre kan se ut på mången olika sätt. Den moderna liberala demokratin begränsar politikens makt oaktat folkviljan och garanterar såväl majoriteten som minoriteter och enskilda individer vissa okränkbara mänskliga värden. (Jag kommer att gå in mer på betydelsen av demokratins organisering i den nästkommande texten). Till syveende och sist behöver en demokrati för att kunna kalla sig för just en demokrati ändå ge utlopp politiskt för folkviljan.

En demokratur är en stat som försöker ge sken av att vara en demokrati – men som i själva verket är en form av diktatur. Oftast används begreppet för att beskriva en stat där majoriteten förtrycker minoriteter – men kommer här användas i den mer vida meningen som beskrivs i första delen av stycket.

Sverige är en demokratur. Av flera anledningar. Den största anledningen därtill är att folkviljan får litet eller inget inflytande i den svenska demokratin – och orsakerna till det kommer jag att behandla i denna första text i ämnet.

I demokratins gyllene era i Skandinavien samlades de fria männen (dagens röstberättigade) till ting för att avhandla dispyter och andra spörsmål. Genom röstning tog tinget sin konung eller avsatte densamme och skipade rättvisa. Var och en av dessa mäns röst var lika mycket värd som den andres. Detta tar vi visserligen med oss in i dagens parlamentariska demokrati – men det direkta inflytandet har vi berövats.

Sverige är en representativ demokrati. Som röstberättigade ger vi mandat (uppdrar) åt andra att företräda oss. Dessa ombud samlas i Sveriges riksdag och är där, i enlighet med vår grundlag, folkets företrädare. Den av folket utsedde företrädaren som inte ger uttryck för sina väljares folkvilja kan i nästa val se fram emot att avsättas – i vart fall i teorin.

Den parlamentariska demokratin fungerar bara så länge ombuden är beroende av folkets goda vilja. Den svenska demokraturen gjorde sig dock oberoende av folkviljan redan 1965 när det statliga partistödet infördes. Ytterligare steg mot totalt oberoende från medlemmar och allmänhet har därefter tagits med jämna mellanrum när anslagen ökats samt med införandet av de kommunala och regionala partistöden.

Hur säkerställer en att folkviljan får genomslag i en representativ demokrati?

Bara den som syns är valbar. I den representativa demokratin garanteras folkviljans genomslag av två saker. Dels de allmänna valen, men också av de politiska partiernas interna demokratier med medlemsval. Systemet bygger på tanken att ett parti som företräder en uppfattning som också har stöd av allmänheten attraherar medlemmar som delar dessa uppfattningar.

Medlemmarna bildar en folkrörelse som ämnar att uppnå det gemensamma målet. Garanten för att rörelsen inte ska spåra ur eller helt tas över av en liten makthungrig elit är att det är medlemmarna som sitter på plånboken.

Så snart rörelsen viker av från den ursprungliga riktningen torde medlemmarnas engagemang avta och därmed också det finansiella stödet. Sakta men säkert faller således den politiska rörelsen ihop och dör. I dess ställe dyker andra nya och mer aktuella (och framför allt mindre korrupta) folkrörelser upp och tar dess plats.

Det parti eller den rörelse som önskar vara beständig över tid behöver i en sådan miljö behöver därför antingen anpassa sig eller dö. Sverige är inte en sådan miljö.

Partistöd – garanten för partiernas fortsatta finansiering!

I årets statsbudget (budgeten för 2020) uppgår kostnadsposten ”Stöd till politiska partier” till 169 200 000 SEK. I denna summa ingår inga av de kostnader som partierna dras med ifråga om att avlöna sina parlamentariker – nej se det finansierar också staten men i en annan kostnadspost kallad ”Riksdagens ledamöter och partier” som kostar skattebetalarna nästan en miljard årligen.

De politiska partierna erhåller alltså nästan 170 miljoner kronor per år i partistöd. Vilka politiska partier undrar du. De etablerade partierna såklart. För att ett parti ska få statligt partistöd krävs att partiet sitter eller har suttit i riksdagen nyligen, alternativt att partiet fått 2.5% eller mer i det senaste riksdagsvalet.

Hur mycket partistöd ett parti får beror på hur stort partiet blev i det senaste valet. Stödåret 2018/2019 fördelades de totala anslagen som följer:

Socialdemokraterna42 764 727
Moderaterna33 601 274
Sverigedemokraterna23 540 907
Centerpartiet14 194 668
Vänsterpartiet13 485 254
Kristdemokraterna11 748 169
Liberalerna12 336 083
Miljöpartiet13 702 968
Feministiskt initiativ1 591 285
Totalt166 965 335

Moderaterna får i den följande framställningen tjäna som exempel, eftersom det största partiet Socialdemokraterna får sådana oerhörda belopp i bidrag av sina bundsförvanter i fackförbunden att deras siffror inte är lika talande för denna krönikas sak. Därmed inte sagt att Socialdemokraterna är mer beroende av sina medlemmar…

Moderaterna hade, det senast redovisade året, 2018 samlade intäkter om 176 miljoner kronor. 114 miljoner var partistöd. Enbart cirka 4 miljoner kom från medlemsavgifter och ytterligare 4 miljoner från diverse gåvogivare. Partistödet utgjorde alltså nästan 65% av partiets totala finansiering medan medlemmarna stod för blygsamma 2% av partiets samlade intäkter, om vi antar att gåvorna även de kom från sympatisörer kan vi dubbla siffran till makalösa 4% av de samlade intäkterna.

Vad gör partistödet med partierna och i förlängningen deras företrädare?

Först kom partistödet och därefter försvann medlemmarna. Forskning på området har visat att det är mer troligt att partistödets införande föregick att medlemmarna lämnade partierna än tvärt om – även om argument för motsatsen också finns.

Ett parti som kan säkra sin finansiering oberoende av medlemmarna kan också agera oberoende av sina medlemmar. En partiledning som inte fruktar sin egen partiorganisation drabbas snart av högmod och sätter sina egna begär framför kollektivets önskningar. I ett sådant parti centreras makten till toppen – vilket leder till att än fler medlemmar lämnar. Undan för undan finns snart bara ett skal kvar av det som en gång var en folkrörelse. Enligt den överordnade logiken torde partiet därför snart behöva anpassa sig eller dö – jag menar alla engagerade medlemmar går ju någon annan stans – men nej inte i den moderna demokratin.

I Sverige är det likt i många andra västerländska länder mycket dyrt att driva valkampanj. Den som önskar få genomslag i den politiska debatten behöver således stålar, mer stålar än vad ett fåtal övertygade idealister kan frambringa. Under det senaste valåret 2018 spenderade partierna samlat 349 000 000 SEK på kampanjande. Pengar som i hög grad kommer från det offentliga. De olika partiernas kampanjkostnader kan ses i uppställningen nedan.

Socialdemokraterna: 100 miljoner kronor
Vänsterpartiet: 18 miljoner kronor
Miljöpartiet: 18 miljoner kronor
Moderaterna: 50 miljoner kronor 
Centerpartiet: 70 miljoner kronor
Liberalerna: 20 miljoner kronor
Kristdemokraterna: 20 miljoner kronor 
Sverigedemokraterna: 50 miljoner kronor 

Den som inte hörs eller syns den finns också inte – i vart fall i den politiska debatten. Partistödet garanterar att de etablerade partierna kan både höras och synas – utan att de drar in pengar på medlemsavgifter. Partistödet befäster därför de etablerade partiernas position i svensk politik. Partistödets utformning, dvs. att det bara ges till partier som antingen sitter i riksdagen, nyligen har suttit i riksdagen eller till partier som fått mer än 2.5% i det senaste riksdagsvalet garanterar också tillsammans med fyraprocentsspärren att det för en verklig folkrörelse är närmast omöjligt att få tillräckligt genomslag för att kunna åtnjuta statligt kampanjstöd.

Svårigheterna för ett nytt parti att bryta igenom mediebruset och få utrymme i den offentliga debatten gör det därför svårt att etablera nya partier, eller folkrörelser, varför de engagerade intellektuella med ett intresse för politik fortsätter dras till samma gamla trötta partier som varken behöver beakta den enskildes synpunkter och ej heller den bredare folkviljans. Den centrerade maktordningen i partierna, som också den i vart fall till viss del beror på partiets oberoende av medlemmarna, gör den politiskt nyfödde och engagerade medlemmen till en papegoja, nickedocka och knapptryckare.

Partiets trånga korridorer, som är i vart fall delvis obefolkade av vanligt folk, formar också den nyvunne medlemmen. Den politiskt nyfödde skolas genom ungdomsförbund och partiets interna maktstruktur dessutom hårt och lyfts fram först den dagen denne säger alla de rätta sakerna. Partiet upprätthåller på så vis mer eller mindre konsensus – och mycket av ideologisk renhet. Politisk skolning är visserligen bra, men ideologi spelar betydligt mindre roll för vanligt folk än sunt förnuft och pragmatism. När vanligt folk hålls tillbaka och partierna enbart befolkas av politiskt skolade växer därför avståndet de emellan. Resultatet blir ett parti som är mer eller mindre frikopplat från folkviljan.

Slutsatser – och något om varför jag är MED

Ett partisystem som gör sig ekonomisk oberoende av folket det har att företräda och som samtidigt medvetet gör det svårt för nya partier att träda fram distanserar sig medvetet eller omedvetet från folkviljan och kan efter hand därför göra allt mindre anspråk på att vara just folkets företrädare. Den som vinner i ett sådant val är på intet sätt en vinnare – då den har vunnit utan motstånd. Något som blev tydligt i och med Sverigedemokraternas intåg i Sveriges riksdag, med Brexit i Storbritannien och med Donald Trump i Amerikas förenta stater.

Det är därför hög tid att vi i Sverige släpper folkviljan fri och låter partierna finansieras av sina medlemmar och väljare. Likt alternativa medier kan då små lokala partier såväl som större nationella partier som finansieras med medlemsavgifter och swish-bidrag då växa fram och forma nya folkrörelser. Folkrörelser som ger utrymme för vanligt folk att engagera sig, att tycka till och framför allt till att påverka. Folkrörelser som bärs fram av sitt folkliga stöd och som därför behöver välja mellan att anpassa sig eller dö och som inte åtnjuter en enda skattekrona i partistöd.

Medborgerlig samling är en sådan folkrörelse och det är en av anledningarna till varför jag är MED.

Källor:

https://www.regeringen.se/sveriges-regering/finansdepartementet/statens-budget/statens-budget-som-excel/

https://journals.lub.lu.se/st/article/download/9824/8300/

https://sv.wikipedia.org/wiki/Partist%C3%B6d

Klicka för att komma åt %C3%85R%202018%20Moderaterna.pdf

https://www.expressen.se/nyheter/val-2018/partierna-spenderade-349-miljoner-pa-valkampanjer/

https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/om-partiet/partiets-ekonomi#0

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s